Vad är det nu de har hittat på? Nog för jag har sett många underliga rubriker som skall locka oss till läsning, men detta? Summan av det hela var väl att man skulle bli lite mer bitchig...
Efter att ha följt uppmaningen att läsa på aftonbladet.se om den svenska forskaren Lisbeth Sthares idé om att lite mer jäv-ar anamma skulle hjälpa upp svenska kvinnors hälsa är jag nu nästan mer i chocktillstånd. Jag gissade mig till att det var under "Kropp & Hälsa" jag skulle titta och har nu tittat igenom de stora rubrikerna på hela sidan. Jag har inte räknat efter, men jag tror att 80+ procent handlar om vikt och hur man ska tappa vikt på bästa sätt. Det fick mig att bli lite lätt illamående. Bantningstips och träningstips till förbannelse och nu är det alltså innan jul...
Jag brukar sällan gå in på den sidan, då den för det första bara är så ful och ostrukturerad och för det andra innehåller skvaller som jag inte är intresserad av. Jag lyckades däremot inte hitta det som det stod om på den norska sidan, men tycker tanken är lite intressant.
Det är nog säkert bra att bli lite mer bitchig, att ta för sig lite mer och att kräva lite mer. Jag tror att de flesta mår bättre (inte för att det behöver ha direkt med vikten att göra) om de känner att de kan ta lite mer plats och får ha en egen åsikt som de uttalar. Jag vet inte riktigt vad hon räknar med i det begreppet, men lite mer jäv-ar anamma tyckte jag lät trevligt...
Frågar man ingenting får man ingenting veta sades det en gång på Hjärnkontoret, på samma sätt kan jag nog säga att vågar man ingenting så vinner man heller ingenting...
onsdag 26 november 2008
onsdag 19 november 2008
Går det stoppa allt man inte tycker om?
Vem är det egentligen som sitter och har all internet-makt i sina händer? Det måste ju vara ett gäng med människor som sitter och aktivt letar efter hemsidor som rör allt ifrån "politiska frågor, mänskliga rättigheter eller kvinnofrågor" till "Bloggar som varit kritiska eller stämplats som pornografiska och islamfientliga". [SVD] Jobbet att däremot hitta sociala nätverkssidor likande Facebook samt Youtube är väl inget direkt svårt jobb, men att skramla fram alla de andra sidorna? Riktigt tråkigt jobb skulle jag vilja påstå, men har man sedan i åtanke att ingen annan i Iran får tillgång till dessa sidor ger det en obehagligt stor makt till en liten elit.
Går det att spärra internet? Det gör det tydligen, till en viss gräns, vilket ger folket i Iran en stor nackdel mot resterande del av världens befolkning som inte har de spärrarna. Säkerligen finns det spärrar mot sidor även i Sverige, men de är det ingen som säger något om eller också är det ingen som vet om det... Jag spekulerar javisst, men jag har svårt att se att ingen vill lägga fingrarna på den makten även här. Det är däremot väldigt tråkigt att se att det går till på detta sätt i Iran.
Liknande inlägg:
1984 vs. nya lagar och regler 2009-05-18 Vilka idioter vi är - 2009-05-13 Intressant när direktiv och lagar går emot varandra - 2009-04-28 Omöjligt att köpa skivor numera - 2009-04-22 När framåtanda behövs blir bakåtsträvandet desto mäktigare - 2009-04-21 Svensk vs tysk fildelning - 2009-02-16
Går det att spärra internet? Det gör det tydligen, till en viss gräns, vilket ger folket i Iran en stor nackdel mot resterande del av världens befolkning som inte har de spärrarna. Säkerligen finns det spärrar mot sidor även i Sverige, men de är det ingen som säger något om eller också är det ingen som vet om det... Jag spekulerar javisst, men jag har svårt att se att ingen vill lägga fingrarna på den makten även här. Det är däremot väldigt tråkigt att se att det går till på detta sätt i Iran.
Liknande inlägg:
1984 vs. nya lagar och regler 2009-05-18 Vilka idioter vi är - 2009-05-13 Intressant när direktiv och lagar går emot varandra - 2009-04-28 Omöjligt att köpa skivor numera - 2009-04-22 När framåtanda behövs blir bakåtsträvandet desto mäktigare - 2009-04-21 Svensk vs tysk fildelning - 2009-02-16
...att hitta blod i trappuppgången
Tänk den stackare som råkade på så pass mycket blod i en trappuppgång på Lagmansgatan i Umeå så att den larmar polisen... Det måste skapa många ångestfyllda nätter efteråt.
Det går inte att veta vad alla grannar är för några eller vad de håller på med, precis som jag skrev om härom dagen. Det är däremot ett ganska stort hopp mellan att sitta och fundera hemma på kammaren och göra ett faktiskt ingripande. I fall som detta, då det var blod i trappuppgången, är ju fallet glasklart men det finns ju andra mer tveksamma fall... Hur ska man veta och hur ska man göra för att göra rätt i alla lägen? Det går ju inte att gå omkring och vara rädd för allt och alla hela tiden, men emellanåt är det väl berättigat.
Den 25-årige mannen sägs ha blivit dräpt eller mördad, därom fanns visst inget tvivel. Han skulle ha varit vid liv då de fann honom i lägenheten, men avlidit på sjukhuset. Naturligtvis vill polisen inte uttala sig i ett så pass tidigt stadium och tur är väl det. Fruktansvärt vore istället om de inte gavs en chans att ordna rätt på det hela utan att media skulle bubbla ut en massa information som sedan "vittnen" skulle kunna upprepa. Sådant hoppas jag att det aldrig händer, men många gånger undrar man ju vad det är för information som går ut...
Det går inte att veta vad alla grannar är för några eller vad de håller på med, precis som jag skrev om härom dagen. Det är däremot ett ganska stort hopp mellan att sitta och fundera hemma på kammaren och göra ett faktiskt ingripande. I fall som detta, då det var blod i trappuppgången, är ju fallet glasklart men det finns ju andra mer tveksamma fall... Hur ska man veta och hur ska man göra för att göra rätt i alla lägen? Det går ju inte att gå omkring och vara rädd för allt och alla hela tiden, men emellanåt är det väl berättigat.
Den 25-årige mannen sägs ha blivit dräpt eller mördad, därom fanns visst inget tvivel. Han skulle ha varit vid liv då de fann honom i lägenheten, men avlidit på sjukhuset. Naturligtvis vill polisen inte uttala sig i ett så pass tidigt stadium och tur är väl det. Fruktansvärt vore istället om de inte gavs en chans att ordna rätt på det hela utan att media skulle bubbla ut en massa information som sedan "vittnen" skulle kunna upprepa. Sådant hoppas jag att det aldrig händer, men många gånger undrar man ju vad det är för information som går ut...
måndag 17 november 2008
Våld mot kvinnor, vilka dumheter!
Ibland undrar jag vad som pågår inne hos min granne, precis på samma sätt som jag undrar vad som pågår inne bakom alla stängda dörrar jag passerar. Nyfikenheten är tydligen enormt stor, både hos mig och hos många andra svenskar. Ibland undrar jag dock om vi inte är lite för mesiga i vår nyfikenhet. Konstiga ljud hörs, dunsar och grälande röster för att sedan bli helt tyst. Sådär tyst så att det bara kryper längs ryggraden.
Kvinnomisshandel, eller män som slår kvinnor, är vanligare än vad vi tror i Sverige idag. Det skrivs inte alls mycket om det, desto mer blåses det upp när det gäller våldtäkter eller överfall utomhus, som inte alls är lika vanligt.
Anmälningarna om våld mot kvinnor ökar enligt Brå, men frågan är om det är för att det sker mer eller för att fler vågar anmäla? Som alltid i sådana fall så finns det "stora mörkertal" som av självklara skäl inte kan redovisas i statistiken. 81 procent av fallen som anmäls gäller tillfällen där kvinnan känner gärningsmannen. Det som kvinnor oftast är räddast för är att vistas själva utomhus om kvällen i områden de inte känner sig trygga i. Frågan är bara om det egentligen inte bör vara tvärtom? Det är ju klart fler som blir utsatta för våld och hot av någon de känner än av en fullständig främling, kvar finns ändå rädslan för mörker och ensamhet.
1 av 10 fall av våldtäkt är överfallsvåldtäkt. Däremot så minskar våldtäkter i nära relationer och utgör nu 17 procent av anmälda våldtäkter.
Något som är ganska anmärkningsvärt är att "endast" 67 procent är män i de misshandelsfall där offer och gärningsman är obekanta för varandra, alltså är en tredjedel kvinnor.
Jag tycker nästan att detta är det värsta: "Utifrån specialstudier och brottsofferundersökningar har Brå uppskattat att endast mellan 20 och 25 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer anmäls till polisen." Detta innebär alltså att trots att anmälningarna ökar så är det fortfarande en så liten del av brotten som anmäls.
Nu sjunger min granne för full hals, det var nog inget ändå...
Kvinnomisshandel, eller män som slår kvinnor, är vanligare än vad vi tror i Sverige idag. Det skrivs inte alls mycket om det, desto mer blåses det upp när det gäller våldtäkter eller överfall utomhus, som inte alls är lika vanligt.
Anmälningarna om våld mot kvinnor ökar enligt Brå, men frågan är om det är för att det sker mer eller för att fler vågar anmäla? Som alltid i sådana fall så finns det "stora mörkertal" som av självklara skäl inte kan redovisas i statistiken. 81 procent av fallen som anmäls gäller tillfällen där kvinnan känner gärningsmannen. Det som kvinnor oftast är räddast för är att vistas själva utomhus om kvällen i områden de inte känner sig trygga i. Frågan är bara om det egentligen inte bör vara tvärtom? Det är ju klart fler som blir utsatta för våld och hot av någon de känner än av en fullständig främling, kvar finns ändå rädslan för mörker och ensamhet.
1 av 10 fall av våldtäkt är överfallsvåldtäkt. Däremot så minskar våldtäkter i nära relationer och utgör nu 17 procent av anmälda våldtäkter.
Något som är ganska anmärkningsvärt är att "endast" 67 procent är män i de misshandelsfall där offer och gärningsman är obekanta för varandra, alltså är en tredjedel kvinnor.
Jag tycker nästan att detta är det värsta: "Utifrån specialstudier och brottsofferundersökningar har Brå uppskattat att endast mellan 20 och 25 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer anmäls till polisen." Detta innebär alltså att trots att anmälningarna ökar så är det fortfarande en så liten del av brotten som anmäls.
Nu sjunger min granne för full hals, det var nog inget ändå...
söndag 16 november 2008
Robotsex
Ibland så tror man att det inte kan dyka upp mer konstigheter. Varje gång blir man naturligtvis överbevisad. Uppenbarligen kan 39 procent av Aftonbladets läsare tänka sig att ha sex med en robot.
Idag blir vi så matade med information om hur relationer ska se ut och fungera och när de inte gör det så bryter vi upp och det är naturligtvis jobbigt... Frågan är bara om det är lättare att ha en "relation" med en robot? Kommunikationen går bara en väg, man slipper att engagera sig i "förhållandet" och så vidare, men är det verkligen något som folk kan tänka sig? Tydligen.
Jag vet inte om det säger mest om Aftonbladets läsare eller om dagens människa över lag. Det är ju verkligen dumheter att det ska kunna vara på det sättet, jag hoppas att de bara svarade på skämt. En robot? Visserligen då en robot som reagerar på beröring och så vidare, men en robot kan aldrig bli mänsklig. Det går att göra relativt intelligenta robotar, men robotar som visar känslor och kan känna empati?
Roboten skiter fullkomligt i dig och hur den påverkar dig. Detta är inte ett recept på ett hälsosamt förhållande.
Idag blir vi så matade med information om hur relationer ska se ut och fungera och när de inte gör det så bryter vi upp och det är naturligtvis jobbigt... Frågan är bara om det är lättare att ha en "relation" med en robot? Kommunikationen går bara en väg, man slipper att engagera sig i "förhållandet" och så vidare, men är det verkligen något som folk kan tänka sig? Tydligen.
Jag vet inte om det säger mest om Aftonbladets läsare eller om dagens människa över lag. Det är ju verkligen dumheter att det ska kunna vara på det sättet, jag hoppas att de bara svarade på skämt. En robot? Visserligen då en robot som reagerar på beröring och så vidare, men en robot kan aldrig bli mänsklig. Det går att göra relativt intelligenta robotar, men robotar som visar känslor och kan känna empati?
Roboten skiter fullkomligt i dig och hur den påverkar dig. Detta är inte ett recept på ett hälsosamt förhållande.
fredag 14 november 2008
Tiden går fort
Tiden går fort när man har roligt. Upptäckte till min förfäran att det var riktig längesedan den här bloggen blev uppdaterad. Jämför det med alla dessa tusentals (är osäker på hur många nollor jag ska lägga på) bloggar som uppdateras många gånger varje dag. Jag vet inte om det säger mer om mig än om dem eller tvärtom, att min blogg inte blir lika frekvent uppdaterat.
Jag lever inte för min blogg, nej. Det finns vissa, inga namn nämnda, som säger att allt det de gör - gör de för bloggen. Det är visst det viktiga i att leva, att kunna visa upp allt man gör för omvärlden och sedan bli bedömd utifrån det. Så hoppas jag att jag aldrig kommer att tycka. Naturligtvis är det roligt om andra människor intresserar sig för en, men inte riktigt i den utsträckningen....
Jag lever inte för min blogg, nej. Det finns vissa, inga namn nämnda, som säger att allt det de gör - gör de för bloggen. Det är visst det viktiga i att leva, att kunna visa upp allt man gör för omvärlden och sedan bli bedömd utifrån det. Så hoppas jag att jag aldrig kommer att tycka. Naturligtvis är det roligt om andra människor intresserar sig för en, men inte riktigt i den utsträckningen....
måndag 3 november 2008
Privatlivet har blivit offentligt.
Jag ställer mig som alltid främmande till att lägga ut hela mitt liv på internet. Förr så fanns det en mindre grupp människor man hade runt sig och visst kunde rykten spridas, men inte på samma explosiva sätt som med internet.
Idag när så många även har ”elektroniska versioner” av sig själva, på olika forum eller genom olika snabbmeddelandetjänster som MSN, Skype & AOL och att inte förglömma bloggarna, så blir det helt annorlunda.
Privatlivet har blivit offentligt.
Med Facebook föll oerhört många människors privatliv som furor. Att ta sig runt på FB olika inställningssidor och försöka begränsa andras tillgång till alla ens egna rörelser på sidan är lättare sagt än gjort. Något är lätt att missa och även om allt görs är det ändå alltid alldeles för mycket som syns. En del ändrar inte alls inställningarna, vilket leder till att vem som helst kan titta på vad som helst. Detta är alltid på gott och ont.
När det gäller anställningar av nya människor hör det numer till kutym att googla någons namn. Dyker en FB-profil upp gäller det ju att undersöka den. Dyker en blogg upp är det bäst att titta på den också. Visst att det är viktigt att stå för vad man säger och skriver, men när detta görs i så personlig form och med namn och bild på den som bloggar... Kan inte detta då bli utnyttjat på helt fel sätt?
Jag blir rädd när det ser ut som så, när kommer det att gå överstyr?
Jag hör väl till Lunarstorm-generationen. Jag var, liksom 90 procent av mina klasskamrater, med i Lunarstorm och på den vägen har vi lärt känna e-communityn. Jag försöker ofta förklara för oinvigda hur det fungerar, men de tycks aldrig fullt ut förstå att jag kan ”prata” med någon utan att ha personen framför mig och utan att säga något. Är det mitt språk som börjar bli suddigt och oklart, eller är det de som inte hänger med?
Varför har ingen uppfunnit ett nytt, bättre ord, för det? Prata skulle då vara chatta, men det känns inte heller rätt. Chatt, det var med icq, något som jag slutade använda för väldigt många år sedan. Sedan dess har jag bara pratat, pratat och pratat. Jag pratar numera lika ofta med hjälp av mitt tangentbord som med min röst. Ibland vet jag vem jag pratar till, men som nu så vet jag inte vilken elektronisk figur (ja, eller människa då) som läst vad jag skrivit. Jag fascineras över att det jag skriver kan vara så intressant för andra att läsa och delvis därför började jag att blogga.
På min blogg kommer jag däremot akta mig för att bli personlig. Jag skriver om mina åsikter och mina tankar om en del saker som händer i vardagen, men försöker hålla det tillräckligt långt bort ifrån mig för att bli för närgången.
Mitt privatliv ska fortsätta att vara just mitt, även om jag emellanåt vill lufta några tankar.
Vad är det som det nya, snabba, elektroniska samhället bär med sig åt oss alla? Är det slut på olja som gäller eller är det andra saker som kommer att uppta våra tankar?
Idag när så många även har ”elektroniska versioner” av sig själva, på olika forum eller genom olika snabbmeddelandetjänster som MSN, Skype & AOL och att inte förglömma bloggarna, så blir det helt annorlunda.
Privatlivet har blivit offentligt.
Med Facebook föll oerhört många människors privatliv som furor. Att ta sig runt på FB olika inställningssidor och försöka begränsa andras tillgång till alla ens egna rörelser på sidan är lättare sagt än gjort. Något är lätt att missa och även om allt görs är det ändå alltid alldeles för mycket som syns. En del ändrar inte alls inställningarna, vilket leder till att vem som helst kan titta på vad som helst. Detta är alltid på gott och ont.
När det gäller anställningar av nya människor hör det numer till kutym att googla någons namn. Dyker en FB-profil upp gäller det ju att undersöka den. Dyker en blogg upp är det bäst att titta på den också. Visst att det är viktigt att stå för vad man säger och skriver, men när detta görs i så personlig form och med namn och bild på den som bloggar... Kan inte detta då bli utnyttjat på helt fel sätt?
Jag blir rädd när det ser ut som så, när kommer det att gå överstyr?
Jag hör väl till Lunarstorm-generationen. Jag var, liksom 90 procent av mina klasskamrater, med i Lunarstorm och på den vägen har vi lärt känna e-communityn. Jag försöker ofta förklara för oinvigda hur det fungerar, men de tycks aldrig fullt ut förstå att jag kan ”prata” med någon utan att ha personen framför mig och utan att säga något. Är det mitt språk som börjar bli suddigt och oklart, eller är det de som inte hänger med?
Varför har ingen uppfunnit ett nytt, bättre ord, för det? Prata skulle då vara chatta, men det känns inte heller rätt. Chatt, det var med icq, något som jag slutade använda för väldigt många år sedan. Sedan dess har jag bara pratat, pratat och pratat. Jag pratar numera lika ofta med hjälp av mitt tangentbord som med min röst. Ibland vet jag vem jag pratar till, men som nu så vet jag inte vilken elektronisk figur (ja, eller människa då) som läst vad jag skrivit. Jag fascineras över att det jag skriver kan vara så intressant för andra att läsa och delvis därför började jag att blogga.
På min blogg kommer jag däremot akta mig för att bli personlig. Jag skriver om mina åsikter och mina tankar om en del saker som händer i vardagen, men försöker hålla det tillräckligt långt bort ifrån mig för att bli för närgången.
Mitt privatliv ska fortsätta att vara just mitt, även om jag emellanåt vill lufta några tankar.
Vad är det som det nya, snabba, elektroniska samhället bär med sig åt oss alla? Är det slut på olja som gäller eller är det andra saker som kommer att uppta våra tankar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
