söndag 28 september 2008

Grävling i farstun

En ovanligt obehaglig historia fick jag berättat för mig nyligen. Ute i en stuga i skogen, någonstans i Västsverige, hördes ett brak ifrån farstun sent en kväll.
(Farstun, för er som inte är bekanta med ordet är den lilla altan som är utanför huvudentrén på ett hus som har en sådan. Denna är även kallad farstukvist eller förstuga.)
Det lät som en grävling, var den första tanken. Ljuset tänds i hallen och dörren öppnas försiktigt. Där står det en grävling! Han har visst hittat lite äpplen och päron som stod i hinkar, med andra hinkar över, att kalasa på. Dörren stängs fortare än kvickt, det där var lite för nära en grävling för att det skulle vara helt behagligt.

Päronen kommer framöver att få vistas inomhus, i alla fall nattetid.

Älgar och rådjur rör det sig gott om i området, men de brukar ändå hålla lite distans till huset och till människorna. Kanske var grävlingen en oförståndig unge, som inte lärt sig att hålla avståndet till människorna?

Jag minns så väl när jag var ute och gick i skogen för drygt tio år sedan och såg mitt livs första, och enda, grävlingar. Vi såg dem på håll, sittandes vid en liten skogstjärn och rörde oss fort förbi. Skrönorna om att det gäller att ha stövlar med kol i så att grävlingen hör att han bryter ben då han biter skrämmer mig fortfarande...

Nu har jag tittat runt lite på internet och det varierar visst vad som skulle vara i stövlarna, huvudsaken var att det krasade. Det var knäckebröd och äggskal som dök upp som alternativ till mitt kol, som däremot Susning stödjer. Till och med glasspinnar och sågspån, var de idéerna kommer ifrån förstår jag inte:

"Vilken jaktmetod du än väljer så får du inte glömma bort det gamla välbeprövade antigrävlingstricket glasspinnar i stövlarna. Dom släpper inte taget förrän dom hör ljudet av krossade ben (eller glasspinnar...).

För själva jakten rekommenderar jag följande metod (om du har tillgång till ett barn i ungefär samma storlek som en grävling):

1. Klä ut ungen till en grävling av motsatt kön till den under boden.
2. Placera ungen så nära boden du törs och låt han/hon skrika ut sitt väl innövade grävlingsparningsläte.
3. När grävlingen kommer ut får ungen springa som satan och leda in grävlingen i en fälla eller ner i en sjö (förutsatt att grävlingen inte kan simma och ungen kan hålla sig flytande tills räddning kommer).

Jag har inte testat ovanstående metod själv, men jag tror inte att något kan gå fel."

återfinns här. Jag hoppas innerligt att ingen är så dum nog att de ger sig på detta, men vad vet jag?

All about the package har fått en hel del kommentarer om vad man kan ta sig till då man har grävlingar i närheten, eller funderar på hur de beter sig. Detta var en annan situation än den jag beskrev ovan, men ändå intressant läsning.


Är det då grävlingarna vi ska vara rädda för i skogarna? Jag har alltid levt efter devisen det inte är djur som är hotfulla för mig, utan människor. Därför är jag alltid mycket försiktigare då jag går i en mörk stad ensam än då jag går i en mörk skog ensam. Dårskap eller klokhet?

lördag 27 september 2008

Röntgen för ont uppsåt

Att de som bor i det stora landet i väst är lite mer paranoida än resten av oss var längesedan som jag tvivlade på. Nu förstärks mina misstankar än mer.

Alla som någonsin har passerat säkerhetskontrollen på en flygplats efter den där ödesdigra septemberdagen för ett par år sedan vet vad jag pratar om. Vakterna och kontrollerna ökar, likväl minskar antalet föremål du faktiskt får ta med dig in på flygplanet.

Nu har det blivit ännu mer extremt. MALINTENT ska på håll avgöra om du har ett ont uppsåt, genom att bland annat mäta kroppstemperatur, hjärtslags- och andningsfrekvens. Det här är alltså något den här manicken, för jag vet inte vad jag annars ska kalla den, kan göra på avstånd! Manicken är för tillfället relativt stor och inte något som går att stoppa ner i portföljen, men med dagens snabba utveckling vet man väl aldrig...

Något som faktiskt verkar positivt av detta är att säkerhetskontrollen faktiskt verkar gå snabbare, två till fyra minuter säger de att det ska ta. Detta får oss vanliga resenärer att tänka önsketankar, tänk om det skulle fungera...

Rosor utlovade av SSU till matförgiftare

Egentligen borde jag väl inte bli förvånad, men ändå. SSU Stockholm har nu i ett pressmeddelande utlovat rosor till de som förgiftade 145 tjänstemän och besökare på Svenskt Näringsliv...

Det känns ju oerhört tryggt att vad som troligtvis kommer att bli framtidens Socialdemokraterna tycker att det är bra att ta död på ”storkapitalitalets män” på sätt som detta. Är det en sådan framtid som Sveriges befolkning har att emotse då de nu tycker att den borgerliga regeringen inte gör det som de hoppades på. Jag tycker att det är oerhört klumpigt att överhuvud taget gå ut med något sådant, att det kanske redan pratas i deras fikarum på detta sätt hade däremot inte förvånat mig.

Är det dem vi framöver kommer att få se regera i det här landet så kommer säkerligen fler kommentarer som bräcker tidigare dumheter att komma... Tänk bara tillbaka på Anna Sjödin för några år sedan...

”På förbundets hemsida publicerades den 2 september meddelandet:

"SSU Stockholm kan inte undvika att se det ironiska i att storkapitalets män, som äter sig mätta på bekostad av världens arbetares lidande, nu drabbas av magsjuka. Därför lovar SSU Stockholm i ett uttalande i dag, en bukett rosor till de som tar på sig ansvar för dådet, då detta med största sannolikhet inte är en slump"."


[SvD] [DN] [Aftonbladet] [SVT] [GP] [HD]

-----------------------------------------------

Som ett tillägg kan nämnas att SSU Stockholm nu har kommit ut med ett nytt pressmeddelande där de förnekar att de haft ett ont uppsåt. Visst är det en förvånande reaktion, nu när folk har fått upp ögonen?

"-Vi stödjer självklart inte sådana här metoder, kapitalismen skall avskaffas utan biologisk krigsföring. Men sjuka practical jokes som detta måste uppmuntras med lite blomster säger Emma Lindqvist, ordförande i SSU Stockholm." Detta uttalande återfinns i det ursprungliga pressmeddelandet.

Inte visste jag att Socialdemokraterna för en så pass radikal politik så att de vill avskaffa kapitalismen. Jag måste ju säga att det är ju snällt av dem ändå att inte förespråka biologisk krigföring...

fredag 26 september 2008

Digitalkameran

Vad hände med det papperslösa samhället? Jag tycker att jag har mer papper nu än vad jag någonsin haft... Allting verkar behöva finnas i både elektronisk form och i pappersform. Det enda som inte verkar behöva överföras på papper är foton.
Med digitalkameran hände det något stort. Kameran gick ifrån att vara något man använde vid högtidliga tillfällen till att alltid vara med. Det knäpptes bilder både här och var och aldrig tog man bara några stycken, utan det blev alltid några fler... Kanske blev det första dåligt så vi måste ta några till. Det var något man aldrig gjorde när man hade film i kameran. Filmen och framkallningen var ju dyr, men för en digitalkamera behövde man ju aldrig framkalla eller köpa ny film. Det var verkligen en revolution som hette duga.

Missförstå mig rätt, jag gillar digitalkameran. Jag gör precis som alla andra med digitalkameror, jag tar en massa kort. Hela tiden. Ibland förundras människor då jag säger hur många foton jag har sparade elektroniskt. Det som däremot skiljer mig mot många andra är att jag faktiskt framkallar kort. Jag framkallar, sorterar (av någon underlig anledning kommer korten alltid huller om buller), organiserar, köper fotoalbum, sätter in korten och skriver litegrann vid sidan om. Det är oerhört omständigt och jobbigt, tar lång tid bara att välja vilka kort jag ska framkalla. Tro nämligen inte att det går att göra som förr, alltså framkalla alla kort, för det skulle bli alldeles för många!

När jag sedan har satt in kort, biljetter och kartor i dessa fotoalbum dröjer det länge innan jag faktiskt tar fram och tittar i dem. Då kanske det är dags att jag reflekterar över varför jag faktiskt lägger ner så mycket tid och energi, för att inte tala om pengar, för att göra detta. Kanske är jag bara alltför bakåtsträvande och vill inte släppa det gamla bakom mig, eller kanske är jag bara sentimental? Oavsett vad svaret är gillar jag själva tanken med fotoalbum och att man tar fram och bläddrar lite, minns en massa och faktiskt kan visa kort för andra människor.

Har ni testat det någongång? Nu när man tar så mycket kort är det oerhört jobbigt att visa kort från semestern för familj och vänner... Det är nämligen sällan som någonannan är lika intresserad över vilken mat man åt, eller hur hotellobbyn såg ut - sånt är nämligen oerhört roligt för en själv att minnas men kanske inte lika spännande för de som inte var med. Därför kan man när man framkallar bilder göra ett lite mer nyanserat val då man väljer kort att framkalla... Testa det någongång och inse vad roligt det är att ha dina foton i ett album!

Teknik? Nej, tack!

Jag verkar ha bedragit mig fullkomligt. Jag trodde av någon outgrundlig anledning, och har alltid trott för den delen, att jag var teknisk. Kanske inte jätteteknisk, men i alla fall lite. Idag har jag mött min överman: tvättstugan.

Nu kanske ni drar på munnen och undrar vad i allsin dar det var för krångel med tvättmaskin och torktumlare, men så lätt var det inte. Jag kom nämligen inte alls in i tvättstugan. Där stod jag, ryckandes och slitandes i dörren, samtidigt som jag försökte lägga den där plastbrickan med något datachip i mot den skumma grå plastbiten som satt på väggen. Lampan på den grå plastbiten övergick från röd till blinkande grön och jag trodde att jag skulle komma in. Icke. Efter att jag ryckt i dörren ett par gånger så insåg jag att den knäpper ju faktiskt till, som om det låses upp, men inte kunde jag öppna dörren. Jag suckade djupt och undrade om jag var tvungen att ringa vaktmästaren eller vad jag skulle ta mig till, mina kläder var ju där inne! Som en slutsats av detta hade jag alltså redan varit därinne och lyckats komma in, första gången. Nu, några timmar senare och även några tvättmaskiner senare, vet jag vad felet var:
jag ryckte i dörren, istället för att trycka på dörren.

Det här påminner mig om när jag var mindre och alltid lurades av dörrarna till köpcentrat där jag bodde. Någon hade där skrapat bort "t" i "tryck" så att det blev "ryck", vilket resulterade i att man ryckte i dörren och inte fick upp den. Tänk om det hade varit så enkelt idag.

För att jag skulle få lite upprättelse, tror jag, kom det lite senare en man och skulle in i den andra tvättstugan. Han hade också problem. Jag log lite skadeglatt för mig själv - så mycket dummare än andra är jag kanske inte ändå - men bedrog mig visst igen. Han hade nämligen bott här aningens längre än mig och hade vanligtvis inga problem med att komma in i tvättstugan, det var bara idag.

Var tog det där gamla hederliga systemet vägen, med nyckel och en bokningstavla? Nu för tiden ska allt vara så bra (elektroniskt) och lätt (krångligt). Var det bättre förr? Vissa saker kanske var det, men nu är det också bara jag som kommer in i tvättstugan, så ingen kan ta mina kläder. Det är bra, bara jag kommer ihåg att plocka ut dem innan tiden går ut!

Jag minns så väl för några år sedan när jag hade tvättat och hängt upp mina kläder på tork i torkrummet, där jag bodde då. Det var ungefär två veckor innan jag skulle flytta och tro inte att jag fick ha kvar alla mina kläder så länge... Ett linne och en klänning som jag precis köpt och som det var första gången jag tvättade, försvann på något mystiskt sätt den dagen. Kanske var det inte alls bättre förr.

Nu skiner solen på grannhuset och det känns ganska bra ändå. Jag har snart rena kläder, idag har jag startat upp en blogg och det är fredag imorgon!