Grävling i farstun

En ovanligt obehaglig historia fick jag berättat för mig nyligen. Ute i en stuga i skogen, någonstans i Västsverige, hördes ett brak ifrån farstun sent en kväll.
(Farstun, för er som inte är bekanta med ordet är den lilla altan som är utanför huvudentrén på ett hus som har en sådan. Denna är även kallad farstukvist eller förstuga.)
Det lät som en grävling, var den första tanken. Ljuset tänds i hallen och dörren öppnas försiktigt. Där står det en grävling! Han har visst hittat lite äpplen och päron som stod i hinkar, med andra hinkar över, att kalasa på. Dörren stängs fortare än kvickt, det där var lite för nära en grävling för att det skulle vara helt behagligt.

Päronen kommer framöver att få vistas inomhus, i alla fall nattetid.

Älgar och rådjur rör det sig gott om i området, men de brukar ändå hålla lite distans till huset och till människorna. Kanske var grävlingen en oförståndig unge, som inte lärt sig att hålla avståndet till människorna?

Jag minns så väl när jag var ute och gick i skogen för drygt tio år sedan och såg mitt livs första, och enda, grävlingar. Vi såg dem på håll, sittandes vid en liten skogstjärn och rörde oss fort förbi. Skrönorna om att det gäller att ha stövlar med kol i så att grävlingen hör att han bryter ben då han biter skrämmer mig fortfarande...

Nu har jag tittat runt lite på internet och det varierar visst vad som skulle vara i stövlarna, huvudsaken var att det krasade. Det var knäckebröd och äggskal som dök upp som alternativ till mitt kol, som däremot Susning stödjer. Till och med glasspinnar och sågspån, var de idéerna kommer ifrån förstår jag inte:

"Vilken jaktmetod du än väljer så får du inte glömma bort det gamla välbeprövade antigrävlingstricket glasspinnar i stövlarna. Dom släpper inte taget förrän dom hör ljudet av krossade ben (eller glasspinnar...).

För själva jakten rekommenderar jag följande metod (om du har tillgång till ett barn i ungefär samma storlek som en grävling):

1. Klä ut ungen till en grävling av motsatt kön till den under boden.
2. Placera ungen så nära boden du törs och låt han/hon skrika ut sitt väl innövade grävlingsparningsläte.
3. När grävlingen kommer ut får ungen springa som satan och leda in grävlingen i en fälla eller ner i en sjö (förutsatt att grävlingen inte kan simma och ungen kan hålla sig flytande tills räddning kommer).

Jag har inte testat ovanstående metod själv, men jag tror inte att något kan gå fel."

återfinns här. Jag hoppas innerligt att ingen är så dum nog att de ger sig på detta, men vad vet jag?

All about the package har fått en hel del kommentarer om vad man kan ta sig till då man har grävlingar i närheten, eller funderar på hur de beter sig. Detta var en annan situation än den jag beskrev ovan, men ändå intressant läsning.

Är det då grävlingarna vi ska vara rädda för i skogarna? Jag har alltid levt efter devisen det inte är djur som är hotfulla för mig, utan människor. Därför är jag alltid mycket försiktigare då jag går i en mörk stad ensam än då jag går i en mörk skog ensam. Dårskap eller klokhet?