Privatlivet har blivit offentligt.

Jag ställer mig som alltid främmande till att lägga ut hela mitt liv på internet. Förr så fanns det en mindre grupp människor man hade runt sig och visst kunde rykten spridas, men inte på samma explosiva sätt som med internet.

Idag när så många även har ”elektroniska versioner” av sig själva, på olika forum eller genom olika snabbmeddelandetjänster som MSN, Skype & AOL och att inte förglömma bloggarna, så blir det helt annorlunda.

Privatlivet har blivit offentligt.

Med Facebook föll oerhört många människors privatliv som furor. Att ta sig runt på FB olika inställningssidor och försöka begränsa andras tillgång till alla ens egna rörelser på sidan är lättare sagt än gjort. Något är lätt att missa och även om allt görs är det ändå alltid alldeles för mycket som syns. En del ändrar inte alls inställningarna, vilket leder till att vem som helst kan titta på vad som helst. Detta är alltid på gott och ont.

När det gäller anställningar av nya människor hör det numer till kutym att googla någons namn. Dyker en FB-profil upp gäller det ju att undersöka den. Dyker en blogg upp är det bäst att titta på den också. Visst att det är viktigt att stå för vad man säger och skriver, men när detta görs i så personlig form och med namn och bild på den som bloggar... Kan inte detta då bli utnyttjat på helt fel sätt?

Jag blir rädd när det ser ut som så, när kommer det att gå överstyr?

Jag hör väl till Lunarstorm-generationen. Jag var, liksom 90 procent av mina klasskamrater, med i Lunarstorm och på den vägen har vi lärt känna e-communityn. Jag försöker ofta förklara för oinvigda hur det fungerar, men de tycks aldrig fullt ut förstå att jag kan ”prata” med någon utan att ha personen framför mig och utan att säga något. Är det mitt språk som börjar bli suddigt och oklart, eller är det de som inte hänger med?

Varför har ingen uppfunnit ett nytt, bättre ord, för det? Prata skulle då vara chatta, men det känns inte heller rätt. Chatt, det var med icq, något som jag slutade använda för väldigt många år sedan. Sedan dess har jag bara pratat, pratat och pratat. Jag pratar numera lika ofta med hjälp av mitt tangentbord som med min röst. Ibland vet jag vem jag pratar till, men som nu så vet jag inte vilken elektronisk figur (ja, eller människa då) som läst vad jag skrivit. Jag fascineras över att det jag skriver kan vara så intressant för andra att läsa och delvis därför började jag att blogga.

På min blogg kommer jag däremot akta mig för att bli personlig. Jag skriver om mina åsikter och mina tankar om en del saker som händer i vardagen, men försöker hålla det tillräckligt långt bort ifrån mig för att bli för närgången.

Mitt privatliv ska fortsätta att vara just mitt, även om jag emellanåt vill lufta några tankar.

Vad är det som det nya, snabba, elektroniska samhället bär med sig åt oss alla? Är det slut på olja som gäller eller är det andra saker som kommer att uppta våra tankar?