Stora och små vägskäl

Tårarna stiger i mina ögon då jag ser de hemska bilderna hos Osocio. Det är fruktansvärda bilder, men bilder som man bör titta både en och två gånger på.

Det är så mycket som vi tar för självklart idag. Mitt I-landsproblem de senaste veckorna har varit på vem och på vilket parti jag ska lägga min röst till Europaparlamentet. Jag har också ställt mig frågan om vi verkligen lever i en demokrati idag, men bilder som dessa ger mig ett perspektiv som jag nästan är osäker på att jag vill ha. Det är skönt att tillfälligt blunda för de jobbiga och svåra sakerna man råkar på, men i längden är det inte den rätta vägen at gå.

Vi har det väldigt bra i Sverige och många gånger blir man hemmablind. Det ligger i vår natur att vi ska kritisera och prisa, håna och lovorda, men alltför ofta blir det bara de negativa delarna vi ser. Många gånger har jag sagt till icke-svenskar av olika nationaliteter att vill de någonsin avväpna en svensk så ska de börja kritisera vädret, oavsett om solen skiner eller om det dundrar åska över oss alla... Kritik och pessimism verkar vara ledorden framför alla för oss här uppe i norr.

Ta en stund och se på alla bilderna, det är ett par stycken, tänk efter en liten stund och lämna sedan datorn. Jag är säker på att flera av bilderna kommer att finnas med mig resten av dagen, jag tog dem genast till hjärtat och det satte mina tankar i spinn. Vad kan jag göra för att förbättra någons möjligheter till ett liv i trygghet? Vad kan lilla jag göra? Det som är mest skrämmande är när vi tror att vi själva inte kan göra något, inte kan göra någon skillnad.

Min röst spelar roll, likaså spelar det roll att jag tar ställning och bestämmer mig för vad som är viktigast för mig just nu. Det går inte att förändra hela världen på en gång, men det går att börja någonstans och göra en liten förändring. Jag säger ofta att jag gillar engagemang, jag gillar att se människor brinna för en fråga som de tror så mycket på att de vill öppna andras ögon. På något sätt påminner det mig om missionärer som sprider vad som i deras ögon är den goda och enda tron, men min tro är att engagemanget och kärleken alltid finns kvar men byter objekt.

Jag har skrattat åt sketchen med Aftonbladet och Expressen många gånger, men roligast är det nog för att jag känner igen mig själv så väl. Trots mina egna problem att bestämma mig så har jag ändå träffat andra som har ännu svårare och naturligtvis blir det inte bättre om man pressar dem. Kanske har vi för många val? Kanske vore det mycket lättare om vi bara hade en väg att gå och inga val att göra? Kanske vore det bättre om världen var grå istället för fylld av färger? Kanske vore det bättre om vi aldrig såg längre än näsan räcker och aldrig mer skulle vända vår blick mot horisonten? Kanske vore vi lugnare själar då och kanske skulle vi må bättre då när vi inte längre hade världens problem på våra axlar?

Kanske är det dags att sätta ner foten för att få fortsätta att se världens färger. Jag hoppas att det är många som kommer till samma slutsats som jag, jag hoppas att de ser längre än vad näsan räcker.

Ta aldrig friden för given.

Jag vill passa på att ge lite lästips, böcker som berör och kräver eftertanke:
Såld - av Natasja T. och Vera Efron
Empress Orchid - av Anchee Min
--------------------
Nyligen har andra bloggare tyckt att det varit intressant att skriva om bilder, demokrati, engagemang, EU, EU-val, EU-valet, politik, samhälle, vardag